Dr Andie- Love made me do it! Så sant när det gäller kärlek!

Love made me do it

- ett kärleksfullt utforskande av relationsträsket

Vad gör vi inte för kärleken! Visst är det en del av kärleken att lida en smula? Kärleksrelationen är en central punkt i de flesta människors liv, antingen genom sin närvaro eller sin frånvaro. Den är tätt kopplad till våra stora drömmar och rädslor, vilket gör att den kan göra oss lyckliga men också olyckliga. När människor bestämmer sig för att bli tillsammans accepterar de en överenskommelse som de inte själva skapat. Regelverket kommer likt ett paket med posten; ett till varje person. Var och en förmodar att båda fått samma paket. Om överenskommelsen inte formulerats närmre än att personerna nu är ihop, så har parterna garanterat olika bilder av hur överenskommelsen ska tolkas och omsättas i praktiken. Detta brukar uppdagas efterhand med blandade resultat.
Alla relationer är överenskommelser. De gör att vi kan umgås i samhället. Alla vet vad som är godtagbart och vad som inte är det och på så vis kan vi samverka även med människor vi inte tidigare träffat. Vi vet vad som förväntas av oss i olika situationer. Vissa väljer att göra avsteg från dessa förväntningar och får vanligen betala ett pris i form av socialt utanförskap.
De relationer som utgör grunden i de flesta människors sociala liv är familje- vänskaps- och kärleksrelationer. Även professionella relationer kan ha stor betydelse. Alla dessa relationer är överenskommelser som till någon del är definierade av andra än oss själva. Kategorierna fungerar som en översättningsmall som ger betydelse åt de handlingar som personer utför mot dig, och du mot dem. Om din kärlekspartner säger att du är ovanligt snygg idag är det en ganska otvetydig komplimang. Du förväntas uppfylla din del i överenskommelsen genom att bli glad och gärna återgälda komplimangen. Om däremot chefen säger att du är ovanligt snygg idag så har chefen tagit ett steg bort från den professionella relation som är grundöverenskommelsen mellan er.
Kategorierna möjliggör interaktion men begränsar också vår handlingsfrihet. Vi förväntas följa en ofta outtalad överenskommelse om vilket beteende som skall rymmas inom ramen för en viss relation. Våra handlingar antingen bekräftar eller utmanar det normala för relationen. De relationer som rör sig i utkanterna av vad som anses tillhöra överenskommelsen måste ofta förklaras och rättfärdigas.
"– Vi är bara vänner" säger du när mamma undrar vem den där personen är som du umgås med jämt nuförtiden. Ni har överträtt gränsen för vad hon anser är normal umgängesmängd för vänner. Har ni dessutom olika kön kommer det bli svårt att övertyga henne och andra om att relationen "bara" är en vänskapsrelation.
Överenskommelserna är alltså inte bara något som sker mellan de personer som ingår i en relation, utan något som hela tiden bekräftas och upprätthålls av andra människor. Ett bröllop är till exempel inte bara ett firande av att två personer binder sig samman i giftermål, utan en fest som samlar omgivningen till ett firande och bekräftande av äktenskapet som institution. Institutionen kan manifestera sig antingen som omgivningens konkreta handlingar och uppmaningar ("Är det inte dags för er att slå era påsar ihop snart? Nu har ni ju faktiskt varit ihop i fyra år!") eller genom det egna funderandet kring de förväntningar som ingår i överenskommelsen. ("Är det inte dags för honom att fria snart? Nu har vi ju faktiskt varit ihop i fyra år.")

Kärlekslögner

De förväntningar som finns på oss är sällan enkla och entydiga och vi utsätts för budskap från många håll. Mamma säger att du måste låta bli sprit och vara duktig i skolan för att bli accepterad, kompisarna säger att du måste dricka sprit och vara halvbra i skolan, annars blir du inte accepterad. Ofta tvingas vi välja mellan pest och kolera, vilket många gånger resulterar i att vi döljer det vi vill, tänker eller känner för omgivningen (du dricker sprit men talar inte om det för mamma).

Kärleksförhållandets överenskommelse diskvalificerar vissa samtalsämnen; gör det omöjligt att tala om dem utan att hota förhållandets existens. På samma sätt som med mamma och spriten väljer de flesta att inte tala om de känslor som står i strid med överenskommelsen, trots att de existerar. Ett tydligt exempel på detta är när två personer blir ihop. Om de inte uttalat ändrat på överenskommelsen så lovar de indirekt varandra att leva resten av livet tillsammans så länge inget annat sagts. Detta sker oftast efter en jämförelsevis kort tid då ingen av parterna egentligen kan ta ett välgrundat beslut i en så stor fråga. Resultatet blir att båda ger ett löfte som de inte vet om de kan hålla och som de många gånger inte ens är säkra på att de vill hålla. Att uttrycka sådana funderingar skulle dock leda till en omedelbar död för förhållandet eftersom hängivenheten förväntas vara total. Där och då avslutas alltså samtalet kring relationens vara eller icke vara. Parterna får i det tysta, eller med sina vänner, utvärdera, vända och vrida på löftet de givit. Lite tillspetsat kan man säga att när människor blir ihop, kommer de överens om att ljuga för varandra på vissa bestämda områden. I sin grundform mörklägger kärleksrelationen delar av våra tankar och känslor eftersom vi tror oss veta att de kommer tolkas som ett ifrågasättande av relationen och partnern oavsett vad tankarna har för egentlig betydelse för oss.
När vi ska avgöra hur vi ska bete oss, och vilket beteende vi borde kunna förvänta oss av någon som säger sig älska oss, ställer vi frågor kring kärlekens natur. Vad är kärlek, hur beter sig två människor som älskar varandra? Vilka är de tecken som vi kan tolka som uttryck för en människas kärlek till en annan? Vår kunskap i ämnet kommer sällan från egna erfarenheter. Bortsett från våra föräldrars relation är de huvudsakliga källorna berättelser om kärleken från böcker, filmer och tv som under vår levnadstid blandats till en kärlekssoppa där vi inte längre kan identifiera de enskilda intrycken. Hollywoods version av kärleken kan väcka djupa känslor hos de flesta; många bär på drömmen om ögonblickskärlek och svepande romanser. Längtan efter kärleken och en egen romantisk solnedgång brukar i regel kraschlanda någonstans i vardagen. De flesta förstår att bilderna är orealistiska, men eftersom berättelserna upprepas gång på gång, och sällan får några motbilder, så blir de ändå en dominerande tolkningsram för våra egna känslor och upplevelser. Genom att peka på några vanliga uppfattningar om hur kärlek ska fungera kan också några problem med dessa bilder identifieras och därmed lättare hanteras av den som söker nya vägar att möta sina medmänniskor.

Riktig kärlek kräver lidande

Om din älskande inte är beredd att offra allt för er kärlek, vad är den då värd? Riktig kärlek kräver lidande, ett lidande som tas som bevis för att kärleken är på allvar. Att hellre dö än vara utan sin älskade är ett återkommande tema i litteraturen, återupprepat i olika bildmedier. Principen framträder med nästan löjlig tydlighet i filmen "A Knights Tale" där prinssessan tvingar sin riddare att förlora i en riddartornering för att bevisa sin kärlek till henne. Först när han visat sig beredd att lida för hennes skull kan hon tro på att hans kärlek är äkta. Tanken om lidandet som kärleksbevis leder till att människor hittar på de mest underliga sätt att med hjälp av denna tolkningsram uttrycka sin kärlek. Detta sker vanligen både genom handlingar enligt eget påfund och genom att parterna begär uppoffrande handlingar av varandra. Båda sätten tenderar att skapa olycka eller åtminstone onödigt lidande.

Bekräftelse-pingpong

Den som själv i tysthet går och utvärderar löftet den givit om evig kärlek anar att också partnern går i liknande tankar trots att detta samtalsämne inte ryms i relationen. För att bli säker på att partnern fortfarande vill fortsätta relationen krävs det istället andra bevis och bekräftelser på detta. Cher sjunger för oss att det är genom kyssar man kan avgöra om det är äkta kärlek (alla säger ju att det är äkta, så det krävs ett annat sätt att få det bekräftat), för andra är det förlovningsringen som är det efterlängtade beviset på partnerns intentioner. Bekräftelseförsöken studsar fram och tillbaka som bollen i en ping-pong-match, och den som undlåter att svara med mera bekräftelse har ifrågasatt relationen. Det går inte att sluta spela. På utropet "Jag älskar dig!" finns bara ett godtagbart svar, varken tystnad eller ett förläget "tack" duger. Efter ett tag har det mellan de flesta par skapats en grundläggande samling handlingar som används för att bekräfta relationen, och när dessa inte utförs uppstår kris. Båda parter vet vilka förväntningar som finns på dem, vilket leder till ett par saker: För det första kommer personerna i förhållandet att i sin vardag utföra handlingar som de kanske egentligen inte har lust med, men som de vet krävs för att bekräfta relationen. För det andra kan små händelser som egentligen saknar betydelse växa från dun till monsterhöns.

För att få veta att vi är omtyckta söker vi ofta aktivt vår partners bekräftelse. Problemen uppstår när detta inte sker på ett tydligt sätt, till exempel när vi framställer det som att vi har ett visst ärende, medan vårt egentliga motiv är att söka bekräftelse. Den som inte förstår att det egentligen är bekräftelse som efterfrågas blir lätt irriterad när bekräftelselystna partners ringer och stör med ärenden som verkar helt meningslösa eller tvunget vill hålla hand när det inte riktigt är läge. Småbråken som följer spär ytterligare på bekräftelsebehovet eftersom relationen plötsligt kommit ur balans.

Kärlekens språk

När verktygen saknas för att reda ut dessa skeenden så finns bara ännu mera bekräftelsehandlingar enligt norm-receptet att använda för att reparera relationen. En av de allvarligaste potentiella effekterna av detta sätt att kommunicera på och bekräfta en relation, är att det helt kan ersätta samtal i klarspråk. Istället för att tala, lyssna och bli vänner har man försoningssex.

Istället för att förutsättningslöst diskutera en framtid tillsammans måste ena partnern svara ja när den andre föreslår att flytta ihop, eftersom nej-svaret utan goda praktiska anledningar bara kan tolkas som ett ifrågasättande av förhållandet. Möjligheterna till missförstånd är oändliga, och normen blir som ett ständigt filter mellan personerna i relationen. Det är inte längre två människor som kommunicerar utan snarare två språkrör för överenskommelsens idégods. Interaktionen sker helt efter krav, tankar och förväntningar som baseras på förhållandets regler istället för egna aktiva val. När all kommunikation sker med filter går det inte heller att diskutera själva överenskommelsen. För personer i ett sådant förhållande är det väldigt svårt att förändra sin situation. Om man inte ser strukturen ligger det dessutom nära till hands att ge sig själv skulden för sina dåliga relationer. "Jag är inte redo för ett förhållande" eller "Vad är det för fel på mig som inte klarar av att binda mig?" är vanliga kommentarer och frågespaltsämnen.

Krav och förväntningar

Vi har fått lära oss att kärleksrelationen ska ge oss en kärleksfull, intim partner som är oss ständigt trogen och trygg och älskar oss utan förbehåll. Men överenskommelsen för kärleksrelationen visar sig vid en närmare analys vara en överenskommelse som skapar krav och förväntningar på oss, krav på ett visst beteende för att få fortsätta åtnjuta kärlek från våra partners. Förhållandet börjar på ett otäckt vis likna en byteshandel där båda parter offrar sig själva för att få del av den andres kärlek, och till och med kan tycka att detta offrande är ytterligare en bekräftelse på kärlekens äkthet. Var detta verkligen vad vi ville ha?
Någon hävdar nu att det finns massor av människor som både har lyckliga förhållanden och som inte alls beter sig som beskrivet ovan. Detta beror på två saker. För det första på att vissa människor trivs i de roller som tilldelats dem och därför inte tycker att normerna är något problem. För det andra är de flesta människor trots allt kapabla att i någon mån kommunicera med varandra. De kan avliva de värsta uttrycken av kärleksmyternas inflytande. Många mekanismer dröjer sig dock kvar i mildare form och skapar olust i relationen. Oavsett om en relation är lycklig eller olycklig så är det nyttigt men framförallt intressant att analysera vad som egentligen ingår i den överenskommelse som troligen outtalat ingåtts. Vad låg det i paketet som normen skickat hem?

Nya överenskommelser

Hur kan då en strategi för ett annat sätt att älska sina medmänniskor se ut? Det enda sättet att motarbeta de budskap om krav, lidande, och ständig bekräftelse som verkar ingå i den vanliga överenskommelsen är att prata om de förväntningar vi känner på oss och reda ut om de är konstruktiva eller destruktiva. Det som inte diskuteras kan inte förändras, och utan kommunikation i klarspråk är normen den enda tillgängliga tolkningsramen. Den som kommunicerar i klarspråk med sina relationspartners kan uppnå och bestämma nästan vad som helst. Viktigt att komma ihåg är att den diskussion som behövs måste var kontinuerlig. Om vi på allvar vill skapa utrymme för klarspråk, ärlighet och möjligheten att se och möta våra medmänniskor på ett ofiltrerat sätt behöver samtalen som handlar om våra innersta funderingar ske på nya premisser.
1) Lita på människors välvilja
Den som är rädd att bli straffad för vissa tankar och känslor kommer att försöka anpassa de formuleringar de släpper ut till omvärlden till sina samtalspartners förväntningar. Detta hot måste undanröjas, och det kan göras genom att varje person väljer att lita på att medmänniskors handlingar inte är ämnade att skada, utan på något sätt har en annan förklaring. Det kan tyckas som en onödig uppmaning, men många bråk består just i att en person anklagar en annan för att ha målet att skada den. Sannolikheten att någon aktivt, medvetet och illvilligt vill skada är dock tillräckligt liten för att räknas bort. Om vi väljer att använda denna insikt som princip för vår samvaro med andra kan vi, istället för att direkt känna oss förorättade eller hotade, försöka förstå anledningarna till andras hanlingar. Våra kära kan då tala med oss även om ämnen som går långt utanför det tillåtna i en viss relation, eftersom de är trygga i att vi kommer lyssna färdigt och inte direkt kommer anklaga dem för att ha en illvillig agenda. Detta innebär inte att alla handlingar skall accepteras och lämnas utan diskussion, utan ett val av grundprincipen att inte fördöma. Till skillnad från andra principer skapar den möjligheterna för ett mera öppet samtal.
2) Begär inte lidande som bevis för kärleken
Att begära lidande av sina partners för att få bevis för deras kärlek är en strategi som kortsiktigt kan verka givande, eftersom lidandet blir ett snabbt och konkret bevis för att vi själva och relationen har ett värde i partnerns ögon. Men att tvinga en annan människa att välja mellan relationen och något de värderar högt för att bevisa sin kärlek leder bara till att vi blir en negativ faktor i personens liv istället för en positiv som det var tänkt. Att aldrig begära lidande och uppoffringar av våra medmänniskor gör att vi, när de ändå väljer att utföra en sådan handling, är säkra på att det sker av kärlek och inte av dåligt samvete eller som respons på ett krav. Vad ska vi med kärlek till om den består av handlingar sprungna ur dåligt samvete och skuldkänslor?
3) Lita på människors kommunikationsvilja
Om kommunikation i klarspråk skall vara grunden i våra relationer finns en annan viktig princip vi bör välja att utgå från. Även om vi vill kommunicera med våra relationspartners så är det inte alltid det går. Alla krisar ibland, och den som har fullt upp med att hantera sin egen ångest kan sällan ta in andra personers kommunikationsförsök på ett bra sätt. Att försöka avkräva en person förklaringar och kommunikation i ett sådant läge leder bara till mera ångest. Ofta orsakas den inledande ångesten dessutom av saker som ligger utanför relationen, t ex barndomsupplevelser, tidigare dåliga erfarenheter eller rädslor. Den negativa känslan kan förvisso ha utlösts av händelser i relationen, men har sällan sitt egentliga ursprung i den. Om den som mår dåligt måste hantera båda sin egen ångest och partnerns rädsla för att ha varit orsaken till krisen ökar risken för mera ångest och missförstånd. Taktiken är alltså att luta sig tillbaka en smula och lita på att partnern dels inte vill göra sig av med en, och dels kommer kommunicera när det är möjligt.
4) Ge inte för att få
Bekräftelse-ping-pong är ett spel som kan skapa stor olycka, vanligen genom att en person ger bekräftelse i syfte att direkt få tillbaka motsvarande bekräftelse, och av någon anledning blir utan detta svar. En sådan gåva är snarare en förtäckt begäran, en manipulation om man så vill. En princip för att undvika sådant beteende är att alltid fundera igenom varifrån våra impulser att bekräfta våra partners kommer. Är det en handling som baseras i en vilja att göra den andra glad, utan tanke på återbetalning, eller söker vi egentligen bekräftelse åt oss själva? Bekräftelse är per definition varken fult eller dåligt, en relation består ju trots allt av att människor ser och bekräftar varandra. Problemen uppstår när andra kräver eller insinuerar krav på bekräftelse. Om vi beslutar att alltid försöka handla positivt på ett sätt vi kan och vill oavsett om vi får något tillbaka eller inte, slipper vi spela bekräftelse-ping-pong där det blir konflikt så fort någon missar att slå tillbaka en boll.
Med dessa relativt enkla principer kan våra överenskommelser dekonstrueras och de delar av dem som skapar ångest kan desarmeras. Att ändra sitt sätt att tolka händelser är en lång och rolig process som kan leda fram till att våra relationer blir ett verktyg för att hantera problem i livet snarare än att vara det som orsakar dem. Att dra fram strukturer och prata om dem är det enda sättat att förändra dem. Förslagen på nya överenskommelser för samvaro är ett försök att skapa en väg mot mindre rädsla och mera kommunikation. Kommunikation är nämligen det sexigaste som finns. Prata om det, annars blir allt som vanligt!